drag of doom
idag har jag för första gången i mitt liv dragit ett "föreslå-att-man-ska-äta-lite-mer-mat-trots-att-man-inte-menar-det-eftersom-man-precis-blivit-bjuden-på-och-ätit-jätte-mycket-mat-och-därför-är-jätte-mätt"- skämt. Ni vet sånna som de vuxna drar när man är med tjocka släkten och farmor njuder på trerätters och sen fika på det och sen godis på det. Jag körde på en klassisk "nehe, ska vi inte ta fram lite godis" och så la jag till en liten handgnuggning för en lite mer överdriven framtoning. Det som är spännande med det här (för jag känner på mig att ni eventuella läsare vid det här laget tvivlar lite på nyhetsvärdet i det här) är att den här slags jargongen på något, inofficielt, sätt alltid varit priviligierat de vuxna. Så att jag nu provat mina vingar och tagit mig in i det där, och blivit accepterad (vilket jag blev, folk skrattade, men inte för att jag var gullig som härmade vuxenvärlden, och det höjdes inga förvånande ögonbryn), betyder, enligt min tolkning, att jag är vuxen nu. Eller att jag i alla fall tagit mina första staplande steg som en vuxen. Jag tror att det var allt prat om "framtidsplaner" som gav mig mod och styrka.
På tal om framtidsplaner (som jag så snyggt lyckades vända det rä till) så är det numera köpenhamn, london och paris + psykologi som ligger mig närmst om hjärtat. det drar ihop sig nu. the future is near så att säga.
